I somras, precis en vecka efter att vi gift oss gick min älskade mormor bort. Att man kan sakna någon så mycket. Åååå, vad jag längtar efter att få snusa i hennes vita, fina, lockiga hår, som alltid luktade en blandning av honung och vanilj. Lilla mormor. Jag är så glad att hon hann vara med på vårt bröllop. Hon var så fin. Hennes hy alldeles brun av att ha suttit och solat på sin baksida, med en kopp kaffe och smörkaka på bordet bredvid. En så vacker kontrast till hennes, inte gråa, utan kritvita hår. Och till det hennes vackraste dress. Min moster hade målat hennes naglar lila. En bild inprentat i mitt minne och hjärta. Det lila nagellacket satt kvar när jag tog hennes hand sista gången på sjukhuset. Minuterna efter att hon tagit sitt sista andetag.
Min moster är världens bästa. I flera år har hon vigt sitt liv åt att ta hand om sin mamma, min mormor. Alla underbart utsökta goda matlådor. Inte fiskpinnar och mos, utan gourmélax med hemlagad potatismos och smörvända grönsaker.
Jag vet att du bara sover mormor. En stillsam sömn. En sömn utan smärta, utan tankar.



De vackra blommorna som min Syster Mia gjorde.

// L